Memoarer från ett väntrum

Idag hade jag nöjet att följa med min yngsta son till ögonmottagningen för en koll. Vi skulle träffa en läkare med namn som dels bestod av ungefär 28 vokaler, dels var andra hälften bokstäverna H och Z. Jag bestämde mig snabbt för att inte försöka uttala underverket utan kallade honom/henne helt sonika för Rut.
Nåväl. Vi kommer fram till mottagningen i fråga, mottar dom sedvanliga "Nämen guuuudars så söööööt en liten gosse", och får sätta oss i väntrummet. Det är nu som pinan börjar, ty på sjukhus är dom proffs på väntan. Man väntar en liten stund, eller ja i det normala livet är det en liten stund, men i ett väntrum handlar det om 25-30 år, sedan kommer nästa unge in och börjar riva i leksakerna också. Ungefär 5 sekunder senare får denna nyss inkommna unge gå och träffa sin läkare. Själv får jag och mitt barn vänta i tre sekel till innan en nästan otrevligt hurtig sköterska kommer in och flinar med en hel emaljbrädgård och säger att det nu är vår tur. Snabbt som ögat rafsar man ihop kläder, skor och unge för att följa efter sköterskan till undersökningsrummet, där alla möjliga attrialjer radats upp för kommande tester. Ögon lappas, skyltar lyser och blinkar, ficklampor bländas och sonen protesterar och motarbetar naturligtvis på alla sätt han kan, ty det är så barn gör.
Sköterskan flinar, ty det är så sköterskor gör.
Jag suckar och vill därifrån, ty det är så jag gör.

Efter en rad halvlyckade försök till tester är det dags för läkaren "Rut" att kika på underverket. Nu sker dock någonting underligt, för in kommer ingalunda någon Rut, utan istället en kubformad äldre herre som på rungande och mumlande finlandssvenska säger "Gottag pojke. Sätt er där så ska vi kiiika liite". Vi sätter oss och han kiiikar.
"Mmhuh....hmmmm...." Kub-finnen plockar fram den ena monsterficklampan efter den andra. Ju fler han plockar fram desto större och tyngre ser den ut. När han lagt undan en lampa med några antenner och en blyfot stor nog att kunna ha räddat Regalskeppet Wasa om de använt denne som ballast den ödestigra 10 augusti 1628, tittar han på min son och säger bistert "Han har onormalt stora ögonfransar. Kan det vara riktigt?!"
Osäker på hur jag ska tackla den frågan/påståendet säger jag att dom är medfödda och har alltid varit långa. Efter lite mer tittande och mumlande beslutar kub-finnen för att det är dags att ge ögondroppar av det slaget som förstorar pupillerna. Sagt och gjort. Kub-finnen går ut, sköterskan med emaljbrädgården kommer inflinandes med droppar och efter en stunds kamp är båda ögon bevattnade.
"Nu får ni vänta en stund i lekrummet igen" kvittrar sköterskan.
Packa ihop kläder, skor och unge och släntra iväg till lekrummet med en nedslagen blick, ty vis av erfarenhet tar detta moment en evinnerlig tid.
I lekrummet har nytt folk tillkommit. En mamma, en pappa och en dotter. Pappan gör mig genast irriterad, ty jag känner igen honom men kan inte placera honom. Något som kan driva mig till vansinne. Han är närmare 1.95 lång, 120 kilos klassen och mc-stuk. Vet någon vem det är kan uppgifter mailas till mig!
Efter en stunds lekande sprider sig en bekant och hemsk odör. För en sekund misströstar jag och ska just till att plocka upp en blöja när pappan mitt emot utbrister i vad som kan vara det roligaste som någonsin yttrats i ett väntrum i europa.
"Men Majsan, nu har du sketat ner dig igen. Har du inget jävla folkvett? Det luktar ju brunare än morfars stall".
Efter det händer inte så mycket. Klockan går och efter ca. 27 mansåldrar kommer kub-finnen och vinkar in oss. Plocka ihop kläder, skor och unge och raskt in i undersökningsrummet igen.
Lampor åker fram och tillbaka, min son motarbetar så gott han kan och läkaren muttar på finska. Jag svettas. Ute kvittrar en fågeljävel.
"Nja, det ser ju pra ut det här. Vi kallar om ett halvår igen".

Vad är kontentan av detta då? Jo, skit är kul sålänge som man inte behöver ta hand om den, väntrum är i själva verket en negativ tidsreva och finnar har enklare namn än turkar.