Tuesday, June 10, 2008

Den Saakaldte - Ol, Morke og Depresjon (2008)


Den Saakaldte uppstod en natt i maj 2006 när Sykelig var packad, deppig, ensam och kände sig kreativ och lite sådär norskt ond (jag håller det inte som omöjligt att han druckit annat än finsprit också, eftersom han uppenbarligen trodde sig bli blind). Sykelig kom nämligen på iden att han bara måste få uttrycka sina tankar om paranoia, depression och alkohol via lite black metal. Efter att ha utbytt paranoida tankar och deprimernde småflicksflännande med Jan Axel Blomberg (Hellhammer) tyckte de bägge att dom var lika deppiga, paranoida och onda alkoholister, så J A fick vara med även han.

Efter en del lirande och nyinspelande av den planderade skivan Ol, Morke og Depresjon utökades medlemmarna med Niklas Kvarforth på sång (Sykelig ville koncentrera sig på enbart gitarrlirandet), Jormungand på "effekter" och Seidemann på bas. Även trummorna har fått en ny piskare i S. Winter eftersom fjollhammer skadade lilla armen och kunde inte banka på ett tag.
Hur som haver, nu har Ol, Morke og Depresjon kommit ut och det är en historia som sänker en fin rad med bra plattor jag fått höra på sista tiden. Skivan är vad jag skulle vilja kalla semi-depressiv black metal. Det är inte en såndär hemsk historia med skriksång från 800 meters håll och en massa skrän-gitarrer med taskigt ljud och ohörbar bas, inte alls. Skivan har riktigt bra ljud. Dock är ljudet i sig inte så där jätteimponerande i mina öron. Melodierna är rätt deppiga, här och där dyker nån jävla trumpet upp i värsta Carpathian Forest-anda, uppenbarligen kidnappad från en rökig jazz-bar. Texterna handlar om att dricka öl, bli gammal, bli blind, dricka öl, bli gammal... tjat tjat tjat. Dock är stora delar av skivan instrumental.

Så här heter gnället:
1. Gjenspeilingen av Knuste Minner
2. Drikke ens Skål
3. Vandringen
4. Øde
5. Jag ar Den Fallna
6. Den Sorgløse Latterens Sang
Ol, Morke og Depresjon är inte jättedålig, den har helt klart sina stunder, men den är heller ingenting som man kommer ihåg långt efter att man slutat spela skivan, förutom sista spåret som är en tragikomisk historia som kan vara ratad som filmmusik till Bröderna Lejonhjärta. Det kan även vara lite svårt att få tag på den, då den verkar vara tryckt i endast 1000 ex.
Dessutom har dom under rubriken "Recomended Sites and friends" på den officiella hemsidan en länk till Burzum. Bara det är rent äckligt! SKÄMMES, TA MIG FAN!

Labels:

0 Comments:

Post a Comment

<< Home