1349 - Revelations of the Black Flame (2009)

1. Invocation
2. Serpentine Sibilance
3. Horns
4. Maggot Fetus...Teeth Like Thorns
5. Misanthropy
6. Uncreation
7. Set the Controls for the Heart of the Sun (Pink Floyd cover)
8. Solitude
9. At the Gate...

Ravn - Sång
Archaon - Gitar
Seidemann - Bas
Frost - Trummor

Tom G Fischer spelar gitarr och bas på "Set the Controls for the Heart of the Sun".

Grabbarna i 1349 har turnerat med Celtic Frost och är även goda vänner med T. G. Fischer. Det märks väldigt väl på Revelations of the Black Flame att det satt sina spår och påverkat guttarna. Den tidigare råmangels-black som 1349 spelade har bytts ut mot ambient och trött metal. Det går långsamt, det går segt, det är enkelt och väldigt ambient. Några låtar är enbart en tjock matta av ljud som mest låter snott från en scen från Alien där Nostromo syns utifrån. Andra låtar kunde lika gärna vara Celtic Frost själva. Nån låt visar spår av gamla 1349, men inte mycket. De vrålade som Ravn tidigare gjorde så väl är numera mest bara hesa viskningar/väsanden i ett monotont mässande.
Skivan har fått rätt mycket kritik av besvikna black metal-fans världen över, och Fischer gör som vanligt och skriver med tjusig engelska på sin blogg en typ av försvarstal till skivan:

"My responsibility was not that of its producer. I was merely present, at times, in an advisory role. 1349 knew very well themselves what they wanted to do on this album, and they were very determined to attain their goals. The sole exception to my low key involvement is the cover version of Pink Floyd's "Set The Control For The Heart Of the Sun", where Ravn persuaded me, in his typical friendly/forceful manner, to play bass and guitar. This collaboration shall stand as yet another testimony of our friendship and, indeed, kinship."

Själv har jag aningen svårt att recensera Revelations of the Black Flame. Jag är ett inbitet black metal-fan och lyssnar nästan bara på den genren. Ändå tycker jag inte att 1349´s nya stil är helt fel. Den har helt klart en känsla. Den skapar atmosfär och biter sig fast i minnet långt efter att jag slutat spela den. Å andra sidan tycker jag att skivan är rätt meningslös. Det blir segt och intetsägande när samma muller dånar minut efter minut.
Absolut bäst på hela skivan är första halvan av första spåret "Invocation". Ångestskrin och muller alá intro/outro 3 minuter, sedan tonar trummor in och därefter gitarrer i ett riktigt coolt riff. Hade hela skivan låtit sådär hade den varit wünderbar. Nu är den bara...mystisk.

Mest "imponerad" blir jag av hur dom lyckats göra om en Pink Floyd-låt så att den låter som att dom skrivit den själv. Vet man inte att det är en cover skulle man aldrig höra det.

http://www.legion1349.com/
http://www.myspace.com/1349official