Krvnik - Initiation Into the Great Art of Suffering (2010)

1. Initiation (intro)
2. Damnatio Memoriae
3. Chants of Misanthropy
4. Plague Angel´s Blessing
5. Echoes
6. The Dawn of Abolish
7. In the Shades of Oblivion
8. Finis Gloriae Mundi

M.K. - Sång, bas
I.J. - Gitarr
A.D. - Gitarr
J.C. - Trummor

Krvnik från Slovenien bildades från resterna av bandet Vinternatt som gick i graven 2007. Visserligen återuppstod bandet en tid under samma namn men efter lite medlemsbyten och beslut om att börja spela mer melankolisk och melodiös musik valde kvartetten att byta namn också. Materialet på Initiation Into the Great Art of Suffering var tänkt att släppas redan för länge sedan, då under namnet Vinternatt och är enl. bandet själva inte fullt ut representativt för den musik dom spelar idag.
Så, hur låter det då? Jo, det är ganska typisk opolerad och melankolisk black metal från öst. Skräniga gitarrer, burkiga trummor och distant sång, allt framfört i halvfart.
På det hela taget har jag hört betydligt sämre varianter på denna typ av musik. M.K.´s sång är riktigt bra. Musiken lämnar mig ganska oberörd, men å andra sidan så låter Krvnik inte så här längre säger dom ju, så jag kommer att lämna denna skiva med öppet sinne och invänta nya släpp innan jag låter bilan falla.

http://www.myspace.com/krvnik

Elffor - Frostbitten Pain (2010)

1. A Cold Funereal Breeze
2. Instinct´s Enslavement
3. Ancestral Spirit
4. Chaos Moon
5. Icewind

Eöl - Sång, keyboard, trumprogrammering

Elffor är ett symfoniskt/ambient black metalband från Spanien. Bildat 1995 som ett sidoprojekt av medlemmar från Numen och Suffering Dawn men består nu endast av Eöl. Åtta fullängdare har hunnit släppas mellan 1998 - 2010, men av dom är det egentligen bara 5 som är "riktiga". Dom andra tre är alternativa varianter på de tre första släppen. Jag kan i förbigående nämna att jag inte hört något tidigare så jag kan inte säga hur mycket skillnad det är på de alternativa skivor som släppts.

Frostbitten Pain består av tidvis rätt bra, halvdeppig black metal. Det går inte sådär tokfort och keyboards används flitigt vilket drar ner lite på betyget i min bok, men å andra sidan är även den riktigt bra framförd. Majestätisk och sagolik och skulle mycket väl platsa som filmmusik i nåt storslaget epos i fantasyvärld, framför allt introt på första spåret. Sången är fanatiskt burkig vilket jag inte gillar. Vad jag dock gillar är trummorna som låter fantastiskt riktiga för att inte vara det.

Slutbetyget är att jag kan lyssna igenom skivan utan att kräkas men ingenting jag kommer att längta efter att få höra igen heller.

http://www.elffor.com/
http://www.myspace.com/elffor

Rotting Christ - Aealo (2010)‏

01. Aealo
02. Eon Aenaos
03. Demonon Vrosis
04. Noctis Era
05. dub-sag-ta-ke
06. Fire Death and Fear
07. Nekron lahes...
08. ...pir Threontai
09. Thou Art Lord
10. Santa Muerte
11. Orders From the Dead (Diamanda Galas cover)

Sakis Tolis - Sång, gitarr, keyboard
George Bokos - Gitarr
Andreas Lagios - Bas
Themis Tolis - Trummor

Gästersjunger på skivan gör Magus (Necromantia), Alan Nemtheanga (Primordial) och Diamanda Galas och några körsångare.

Dom grekiska veteranerna i Rotting Christ har utvecklats mycket genom åren. Gått från grind till black till goth(ish) till nån slags mytologisk meloblack metal. Förra fullängdaren, Theogonia, från 2007 tyckte jag riktigt bra om och har sett fram emot en uppföljare.
Aealo är historien om en krigare som på slagfältet går med raska steg mot vansinne, ondska och ond bråd död. Allt enl. grekisk mytologi.
Musiken är som vanligt när det gäller Rotting Christ ypperligt framförd och precis som med Theogonia finns gott om körsång och skumma instrument som för tankarna till ett mytologiskt grekland. Sakis går också från klarhet till klarhet numera och blir likt en fin whiskey bättre och bättre med åren. Jämför sången från tex Khronos med Aealo så hör ni en enorm skillnad.

På det hela taget är skivar riktigt bra. När jag recenserade Theogonia så rekommenderade jag att nya lyssnare antingen ska köpa den eller Thy Mighty Contract. Nu kan jag lägga till Aealo också.

http://www.rotting-christ.com/
http://www.myspace.com/rottingchristabyss

Burzum - Belus (2010)

1. Leukes Renkespill (Introduksjon)
2. Belus' Død
3. Glemselens Elv
4. Kaimadalthas' Nedstigning
5. Sverddans
6. Keliohesten
7. Morgenrøde
8. Belus' Tilbakekomst (Konklusjon)

Varg "Count Grishnackh" Vikernes (Kristian Vikernes) - Allt


Jaha, då hade det lilla äcklet kommit ut i frihet och fått släppa ny skiva igen. De flesta torde redan veta vad Recensenten från Heldvete tycker om detta så jag besparar er häcklande av det lilla krypet Varg för denna gång.

När jag först hörde Belus blev jag rätt förvånad över soundet. Jag hade väntat mig ett ambient dravel med mestadels syntar och skit, men där bedrog jag mig. Istället är det rätt simpel och jävligt enformig metal av något slag. Mest förvånad är jag över att det inte låter skit hela tiden, utan vissa riff är faktiskt riktigt catchy (Glemselens Elv är ett exempel på vinnande riff). Men även vinnande riff är bara kul att lyssna på så länge, och den mesta tiden på skivan upptas av enkla riff som återkommer gång på gång på gång på gång på gång... Och basen, hur tänkte han här? Lyssna tex på Morgenroede. Jag har nog aldrig hör nåt så illa dåligt basspel på skiva.

På Burzum´s officiella hemsida kan man bla läsa "In essence the album and the story of Belus is meant to be an entertaining story about something that once upon a time played a major role in the forming and shaping of Europe". Är det då en underhållande skiva? Svaret är nej. Långtråkigt är den första tanken som kommer. Den tanken håller för övrigt i sig.
Ett annat citat är "If I can make you dream when listening to this album, I believe I have done a good job". Ifall man drömmer så betyder det att man har somnat. Ganska troligt till denna skiva så då torde grisnacken klappa sig själv på axeln och tycka att han är duktig.

Från början var skivtiteln Den hvite Guden. Dock strömmade klagomål in från diverse folk inom politik och media där dom menade att det namnet kunde tolkas rasistisk (det är ju ett skämt i sig. Det är ju Varg Vikernes vi talar om). Varg beslöt därför att döpa om skiten till Belus (ett annat namn för Balder, mer känd som just den vite guden).

http://www.burzum.org/

Cripta Oculta - Ecos dos Dólmens Esquecidos (2010)

1. Ecos dos Dólmens Esquecidos
2. Soterrados pela Chama Ancestral
3. Pelos Deuses... Pela Terra Lusitana
4. Lágrimas da Europa

Cripta Oculta bildades 2004. Enligt en text på deras hemsida så startade de okända medlemmarna bandet för att hedra/glorifiera Europa innan kristendomen, folket av Lusitanien (som var en provins i det romerska riket och omfattade Portugal på ett ungefär) och är starkt anti judendom/kristendom. Dock på ett ickepolitiskt sätt, dvs bandet ska inte vara nazistiskt eller liknande utan kanske snarare romerskt (?).

Ecos dos Dólmens Esquecidos är den andra fullängdaren och min första bekantskap med portugiserna. Musiken är black metal på halvfart men keyboard, flöjt och sådant. Riffen är till stor del väldigt enkla och sången är halvburkig och skränig.
I början av spår två låter det rätt likt tidiga Rotting Christ eller kanske Sarcofago och där är det riktigt bra. Resten av skivan är meningslös eller rent utav dålig.

http://www.criptaoculta.pt.vu/

Aborted - Coronary Reconstruction (2010)

1. Coronary Reconstruction
2. From a Tepid Whiff
3. Grime
4. A Cadaverous Dissertation
5. Left Hand Path (Entombed cover)

Sven De Caluwé - Sång
Eran Segal - Gitarr
Ken Sorceron - Gitarr
Cole Martinez - Bas
Dirk Verbeuren - Trummor

Mike Wilson gästar på spår 1 och 5.

Dom belgiska grisdödsarna Aborted är tillbaka med nytt material igen. Den förra skivan, Strychnine.213 blev tyvärr en besvikelse då jag var ett stort fan av deras tidigare släpp och Strychnine.213 var av en helt annan sort. Coronary Reconstruction är dock ett stort kliv i rätt riktning och Aborted gör vad dom gör bäst igen, nämligen brutal gore death av hög kvalite.
Trummisen Dirk Verbeuren som lämnade bandet 2004 är tillbaka igen och gör ett väldigt bra jobb. Vokalisten Sven De Caluwé är helt klart en av dom bästa i genren när han brölar ut texter som sprider en odör av ruttna inälvor och bajs. Gitarrer och den riktigt feta basen finns det heller inget att klaga på.

Coronary Reconstruction är en mycket lovande ep där en massiv kakafoni av dämpade tunga riff och tekniskt finlir alá Carcass inbjuder till 22 minuters njutning. Nu hoppas vi bara på en lika bra uppföljare så är dom belgiska trubadurerna förlåtna för misstaget Strychnine.213.
Låt organen flyga. Hell Yeah!

http://www.goremageddon.be/
http://www.myspace.com/abortedmetal

Tyhjyys - s/t (2010)

1. Intro
2. I
3. II
4. III
5. IV
6. V
7. VI
8. Outro


Tyhjyys debutalbum är ett annat jag köpte bara på måfå utan att veta vad det var. Så här efteråt vet jag fan fortfarande inte riktigt vad det är för något. Bandet kommer från Finland. Ungefär det är vad jag vet om bandet. Ingenting finns att hitta om Tyhjyys på internet så underground tycks vara konceptet här.
Musiken är rätt långsam black metal av det atmosfäriska slaget. Musiken är ok men inte så mycket mer. Sången går dock knappt att höra så en vettig produktion verkar inte ha legat högt på önskelistan.
Eventuellt kan Tyhjyys bli bra i framtiden med rätt grejjer, men som det är nu kan jag lika gärna vara utan denna bekantskap.

Nytt med 1349

Demonoir heter det kommande albumet från 1349 och släpps om allt går enligt planerna den 29 april. I pressreleasen står bland annat att läsa att Demonoir är den mörkaste och ondaste skivan bandet hittills gjort. Det ska bli intressant att höra uppföljaren från fjolårets Revelations of the Black Flame som var lite... mystisk.

01. Tunnel of Set - I
02. Atomic Chapel
03. Tunnel II
04. When I Was Flesh
05. Tunnel III
06. Psalm 7:77
07. Tunnel IV
08. Pandemonium War Bells
09. Tunnel V
10. The Devil of the Deserts
11. Tunnel VI
12. Demonoir
13. Tunnel VII

http://www.legion1349.com/
http://www.myspace.com/1349official

Six Feet Under - Graveyard Classics III (2010)

01. A Dangerous Meeting (Mercyful Fate cover)
02. Metal On Metal (Anvil cover)
03. The Frayed Ends Of Sanity (Metallica cover)
04. At Dawn They Sleep (Slayer cover)
05. Not Fragile (Bachman Turner Overdrive cover)
06. On Fire (Van Halen cover)
07. Pounding Metal (Exciter cover)
08. Destroyer (Twisted Sister cover)
09. Psychotherapy (Ramones cover)
10. Snap Your Fingers, Snap Your Neck (Prong cover)

Chris Barnes - Sång
Steve Swanson - Gitarr
Terry Butler - Bas
Greg Gall - Trummor

Jag tycker inte alls det var länge sedan Chris Barnes fick sparken från Cannibal Corpse eftersom han la all tid på sidoprojektet Six Feet Under. Det är nu 15 år sedan han och Allen West (Massacre, ex. Obituary) startade upp bandet för att dom bägge ville spela lite mer "avslappnad" och groovy metal än vad dom då gjorde i sina respektive band. Six Feet Under har nu hunnit med bla elva fullängdare och jag inser att jag börjar bli gammal...

Att SFU gillar covers råder det nog inga tvivel om med tanke på att detta är deras tredje album med bara covers. Är det då bra? Nja, säger jag. Normalt sett så är jag ett fan av covers men detta blir lite långtråkigt. Musiken framförs ypperligt men Chris Barnes känns bara jobbig efter ett tag när han growlar fram låtar som egentligen inte alls passar för growlande. Så länge som han håller sig till låtar han ska sjunga till låter det bra (han är ju ändock den meste av alla death metal-vocalister) men det låter periodvis lite overkill på denna skiva. Bäst funkar det på Metallica´s "The Frayed Ends of Sanity".
Måtte SFU lägga ner coverspelandet ett tag nu och spela in det dom gör bäst. Death metal, Tampa Bay way.

http://www.sfu420.com/
http://www.myspace.com/sixfeetunder

Petrychor - Dryad (2010)

1. Dryad (I Make My Home)
2. Gamma Leonis
3. ...of Salt and Sky

T. - Allt

Amerikanska Petrychor´s demo Dryad finns att laddas ner gratis (om nu inte en valfri donation vill ges bandet) via hemsidan och är en försmak av ett kommande album. Musiken är enl. dem själva musik för meditation, frustration, ilska, skönhet och kommunikation. Musiken är resultatet av frivillig isolation och sökande av självinsikt eller nåt sådant djupt. Musiken är folk/metal/ambient och består av akustisk gitarr och pianon med partier av dålig blackish metal.

Så, kort och gott. Dryad är gratis men suger.

http://www.myspace.com/petrychor

Freitod - Possessed by the Horns of Terror (2010)

1. Possessed by the Horns of Terror
2. Seek for Desolation
3. In Eternal Glory
4. Baptized in Human Blood
5. Seht Sie Schwinden
6. The Praise of War

B.V.H. - Allt
S. - Gitarr

Jag köpte denna skiva av ett infall (som så många gånger) utan att ha en aning om vad det är för band. Jag föll nog egentligen för skivtiteln. Så mycket mer metal än "Possessed by the Horns of Terror" blir det inte och hoppades lite på någonting liknande Nifelheim, Watain eller liknande. Tji fick jag däremot och möttes istället av rå black metal av klassikt snitt med opolerat sound, blastbeats, skränande gitarr och lika skränande sång.
Freitod är en duett från Schweiz. Tidigare har 6 demos och två splittar med landsmännen Menegroth och sydafrikanska Volkmag (som är nåt så spännande som ett black metalband som sjunger om afrikansk stolthet. Detta måste jag kolla upp vid tillfälle). I övrigt så hittar jag lite och ingen info om bandet. Pure underground alltså.

Possessed by the Horns of Terror sällar sig till den stora massan som spelar helt ok rå black metal. Skivan kan avnjutas mer än en gång och har sina stunder. Men å andra sidan så är här ingenting revolutionerande bra heller. Personlig favorit är titelspåret.
Skulle Freitod få tillfälle att göra en skiva i en riktig studio och få till skiva med vettig produktion kan nog Freitod göra någonting riktigt bra. Frågan är väl bara om detta någonsin kommer att ske.