Urgehal - Ikonoklast (2009)

1. Stesolid Self-Destruction to Damnation
2. Dødelagt
3. Cut Their Tongue Shut Their Prayer
4. The Necessity of Total Genocide
5. Kniven Rider Dypt I Natt
6. Astral Projection to Rabid Hell
7. Approaching Doom
8. Holocaust in Utopia
9. Sopor Necrosanctus

Trondr Nefas - Sång, gitarr
Enzifer - Gitarr
Mannevond - Bas

Session members:
Eirik Renton - Trummor

Urgehal´s Ikonoklast är till skillnad från Nazxul´s namne en ren och skär njutning för vaxat öra. Lite såhär försenat kan jag konstatera att skivan är en av dom absolut bästa som släppts 2009. Detta är rena rama fontänorgasmen!
Black metal av enkelt slag. Gitarr kör på med rätt enkla riff, med sköna solon och väldigt lite tremolo (däremot är tapping och drills the shiatz för Trondr Nefas). Melodierna är av det slaget som man går och nynnar på hur länge som helst efter att skivan tagit slut. Trummorna är också dem av det lugnare slaget jämfört med mycket annat black metal (även tidigare alster av Urgehal). Blastbeats har till stor del bytts ut mot taktfast dubbeltrampande och lekande med cymbaler, jämna takter med en hel del fills som förstärks av den pumpande, mullrande basen i bakgrunden. Och allt detta toppas av Trondr´s helt fantastiska sång. Det var länge sedan jag njöt så mycket av sången som på denna skiva. Det är inte alltför mycket growlande och en del reverb alá Gaahl har lagts på så det låter helt sjukt brutalt.
Att texterna också är klockrena gör inte saken sämre. Cut Their Tongue Shut Their Prayer och The Necessity of Total Genocide är två personliga favoriter, men den här skivan har inte en enda dålig låt. Jag lyssnar på den i bilen, på datorn, på mobilen och småsjunger den för mig själv när jag inte har nåt media i närheten. Ikonoklast är 24 timmars njutning, varken mer eller mindre.

http://urgehal.com/
http://www.myspace.com/urgehal666

Nazxul - Iconoclast (2009)

1. Apoptosis
2. Dragon Dispitous
3. III
4. Black Wings
5. V
6. Iconoclast
7. I
8. Set in Array
9. II
10. Symbol of Night & Winter (Ancient Lords)
11. Oath (Fides Resurrectio)
12. Stain of Harrow
13. World Oblivion
14. Threnody

Luke Mills - Sång
Lachlan Mitchell - Keyboards, Gitarr
Petar Peric - Gitarr
Mitchell Keepin - Gitarr
Adrian Henderson - Bas, gitarr, keyboard
John - Trummor

Nazxul´s debutalbum Totem slog ner som Tor´s hammare i skallen på en jätte. Riktigt tung och brutal black metal med dovt, tungt och malande sound. Massivt och elakt. Det enda jag har emot Totem är det rätt grötiga sound som efter ett tag blir aningens jobbigt att lyssna på.

Nu 14 år senare kommer fullängdare nummer två och en hel jävla del har hänt med tiden. Nya medlemmar och framför allt helt nytt sound gör gamla Nazxul till ett minne blott. Soundet har polerats, tyngden är mer eller mindre väck och Iconoclast är en kakafoni av keyboardslingor och atmosfär. Visserligen lyckas Nazxul till viss del med atmosfärdelen och man får en känsla av att sitta ensam på en dimmig äng en sen kväll och deppa när man lyssnar på skivan men besvikelsen är ett faktum. Alldeles för mycket keyboard och alldeles för lite brutalitet för att kvalificeras som brutalmetall gör att detta går bort, trots att skivan inte är genomdålig utan faktiskt har en del bra stunder.
Sorgligt men sant.

http://www.myspace.com/nazxul

Gorgoroth - Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt (2009)

1. Aneuthanasia
2. Prayer
3. Rebirth
4. Building a Man
5. New Breed
6. Cleansing Fire
7. Human Sacrifice
8. Satan-Prometheus
9. Introibo ad Alatare Satanas

Pest (Thomas Kronenes) - Sång
Infernus (Roger Tiegs) - Gitarr
Tormentor (Bjørn "Bøllo" Heyerdahl) - Gitarr
Bøddel (Frank Watkins) - Bas
Tomas Asklund - Trummor

Live medlemmar 2009
Skyggen - Gitarr
Vyl - Trummor

De senaste åren har varit väldigt turbulenta för Gorgoroth. Har ni missat vad som hänt får ni läsa det någon annanstans för jag ids inte dra alla historier om kickade medlemmar, bråk om patent, kliv ur garderoben etc etc. Dessutom har du nog inte tillräckligt intresse för brutalmetall om du nu skulle har råkat missa dessa historier.
Nåja, i slutändan var det Infernus som stod som segrare och rättmätig ägare till namnet Gorgoroth. Det tog inte så lång tid förrän han hade mer eller mindre egenhändigt knåpat ihop en skiva som skulle dels visa Gorgoroth´s rättmätiga ansikte, dels återgå till rötterna för all den ondska som Gorgoroth står för. Och visst gör han ett bra jobb med det den gode Infernus.
Med de gamla medlemmarna Pest och Tormentor åter i skyttegravarna skapar Infernus med sin musik en riktigt fet flashback till de gamla godingarna Pentagram och Antichrist. Enkel, rak och riktigt rå (utan att låta fördjävlig) black metal med skränande gitarrer, blastbeats och nästan primitiv sång. Pest låter som om han aldrig lämnat bandet och är helt klart den mest positiva överraskningen. Den gamle Obituary-busen Frank Watkins (i Gorgoroth kallad Bøddel) bassistar i bakgrunden, dock utan att göra större väsen av sig och slutligen har vi vår egen Tomas Asklund på trummor. Tidigare känd i bla Dark Funeral, Dawn och Dissection.

Med Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt är det precis som att vi kapar bort en sisådär 10 år av bandets historia. Med det kan man tycka vad man vill. Själv är jag ett stort fan av Gaahl och kan till viss del tycka att det är synd att han inte bara fått lämna Gorgoroth utan även valt att lämna musiken nästan helt och hållet. Tycka vad man vill om honom, men det är helt utan tvivel att "världens ondaste man" bidrog till en hel jävla del till Gorgoroth´s utstrålning. Den slags magi som Gaahl frambringade med Gorgoroth är borta och bandet är numer "bara" ett kultförklarat black metalband från Norge med några riktigt bra låtar och några rätt meningslösa.
Med detta sagt vill jag ändå på intet sätt påstå att Pest är dålig i Gorgoroth och att denna comeback är dålig heller. Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt är en rätt bra Gorgoroth av tidigt slag och jag har lyssnat på den en hel del gånger nu. En del av mig diggar fett, en annan del av mig saknar Gaahl och låtar som "Carving a Gigant" eller "Procreating Satan". Hade den bara haft några klockrena hits så hade jag varit riktigt nöjd.

http://www.gorgoroth.info/
http://www.myspace.com/gorgoroth

Dark Funeral - Angelus Exuro Pro Eternus (2009)

1. The End of Human Race
2. The Birth of the Vampiir
3. Stigmata
4. My Funeral
5. Angelus Exuro pro Eternus
6. Demons of Five
7. Declaration of Hate
8. In My Dreams
9. My Latex Queen

Emperor Magus Caligula - Sång, bas
Lord Ahriman - Gitarr
Chaq Mol - Gitarr
B-Force - Bas
Dominator - Trummor

Att Dark Funeral är ett av sveriges bästa och mest framgångsrika band råder inga tvivel om. Av bandets fyra tidigare fullängdare har man inte kunnat klaga direkt på någon av dem och Angelus Exuro Pro Eternus är inget undantag.
Musiken är typisk Dark Funeral med snabba och melodiösa riff. Sången är lika stabil som vanligt, men kanske har Magus Caligula blivit lite snällare med åren med tanke på att det inte är fullt lika rått growlande som tidigare. Dock ingalunda mesigt för det. Intensiteten är lika hård, det är bara lättare att höra vad han sjunger. Nya (när det gäller album) trummisen Dominator piskar på precis så som man önskar av en trummis i ett black metalband, dvs det går snabbt som fan och fills sitter där dom skall. Jag kan inte påstå att Dominator har några som helst problem att fylla kaggtrampande skor efter Matte Modin. Det enda jag skulle önska vore att ljudet var aningen högre på cymbalerna som dränks av resten och tidvis knappt hörs alls. Miss i produktionen där.

När jag första gången såg videon "My Funeral" tänkte jag direkt att ett klassiskt Dark Funeral-album var på G och väntade mig ett nytt Attera Totus Sanctus. Nu när jag har lyssnat igenom skivan några gånger så kan jag säga att det är långt ifrån detta. Angelus Exuro Pro Eternus är betydligt djupare och på nåt sätt lugnare. Ett bra exempel är att lyssna på låten "In My Dreams" som kanske är så nära en ballad som Dark Funeral någonsin kommer att skriva.
Jag har läst några recensioner där det klagas på detta nya, lugnare Dark Funeral och jag har läst recensioner där mottagandet är positivt. Själv ställer jag mig till de senare. Ska man nödvändigtvis klaga på någonting skulle det kanske isåfall vara på dessa så typiska gitarrslingor som återkommer på skiva efter skiva, låt efter låt. Men då ska man vara rätt grinig av sig för jag kan inte se detta som något problem så länge som musiken är bra, och Dark Funeral gör bra musik så enkelt är det bara.

p.s.
Omslaget är jävligt snyggt också
d.s.

http://www.darkfuneral.se/
http://www.myspace.com/darkfuneral