Ajattara - Murhat (2011)

1. Kunnes taivas meidät erottaa
2. Ihmisen luku
3. H.A.I.
4. Aura
5. Sokea liha
6. Routalempi
7. Murheiden kilta
8. Apilas
9. Veljet

Ruoja - Sång, gitarr, keyboard
Kalmos - Gitarr
Tartunta - Gitarr
Tohtori Kuolio - Bass
Raajat - Keyboard
Malakias 6,8 - Trummor

Även om bandet Ajattara är veteranklassat så är förutom Ruoja medlemmarna någorlunda nya (i Ajattara alltså). Bandet var länge hyllat i alla möjliga sammanhang, men även starkt kritiserat dom sista åren. Nu ska jag väl vara ärlig och erkänna att jag inte följt med Ajattaras skivsläpp slaviskt så jag ska låta bli att påstå saker om tidigare alster och hålla mig till Murhat.
Murhat är ett av dom bästa släppen jag hört i år! Finnarna har skapat en skiva som aldrig blir tråkig. Dom nio spåren är så pass olika varandra, men håller ändå så bra kvalite att man kan lyssna på skivan hela dagen utan att tröttna. Musiken i sig är ganska enkel. Gitarr/bas bygger på ett par riff som låten baseras på, och trummorna håller takten utan att göra alltför stora utsvävningar. Ändå svänger det precis som det ska och det är både tungt och headbangarvänligt. Ruoja´s sång fulländar menyn till en perfekt middag för både små och stora sällskap.

http://www.ajattara.fi/
http://www.myspace.com/ajattara

Videogazmatron - Deicide

Videodags igen, eller vad säger ni? Idag kan jag inte bestämma mig om jag är black eller death så det får bli Deicide som är lite av båda.

Först ut blir "Homage for Satan" från plattan The Stench of Redemption (2006). En snabb och helt ok låt. Videon är av zombiestuk och en prästjävel möter sitt öde. Dessutom har Jack Owen en jävligt snygg gitarr här.




Nästa ut blir titellåten på "Scars of the Crucifix" från 2004. Glenn Benton försöker stirra ut ett gäng Hells Angels och Hoffman fastnar i ett solo. Helt ok låt.



Nu hoppar vi tillbaka några år. Låten är "When Satan Rules his World". En av mina favoriter från tiden när Deicide var bättre än dom är nu. Videon är från dvd´n When London Burns (2006), låten från Once Upon the Cross från 1995.



Och så avslutar vi med riktigt gammal skit. Nämligen ett liveframträdande sista juli 1988 av bandet Amon som grabbarna kallade sig först. Enbart scenkläderna i folie/discostuk gör videon sevärd.

Dødsengel - s/t (2011)

1. Assimulāre! (Assemblance) - Conjuration within the carnal...
2. Intrāre! (Entrance) - A trail I leave, through the Nine...
3. Apotheōsis! - Resemblence, though altered quintessence...
4. Līberālis (Liberation) - Exaltation beyond the cyclus...

Kark - sång, gitarr, bas
Malach Adonai - Trummor

Norska Dødsengel är ett band som jag inte hört talas om tidigare och råkade på av en slump när jag letade någonting helt annat. Bandet bildades 2008 i Ålesund och har släppt en fullängdare 2009 och ytterligare en 2010 + ytterligare tre ep´s samma år. Skivan jag inhandlat är en självtitulerad ep med fyra spår.

Plattan inleds med Olle, 5 år, som leker trummis tillsammans med Gudrun, känd från Kurt Olssons television´s damorkester, på triangel. I bakgrunden har någon ont i magen.
Efter en stund blir det aningen mera låt av det hela, men det består mest av grymtningar och långsam/enformig skit som jag lätt klarar mig utan.

Vidare till spår två. Här går det lite fortare i alla fall, och snubben med magproblem låter plötsligt som att han kan sjunga trots allt. Fast låten i sig är rätt flummig och inte mycket att lägga märke till.

Sen kommer vi till spår tre (logiskt nog). Gitarrplink, trött trummis, och javisst, magsmärtorna har tydligen kommit tillbaka...
Några gäspningar och närmare tre minuter senare händer dock någonting. Vokalisten Kark glömmer magen och ryter bättre igen. Detta gör tydligen alla på bättre humör för tempot rycks upp och det svänger riktigt friskt, en stund åtminstone. Fast tack och lov återkommer uppryckningen innan låten är slut. Ja, man kan faktiskt bibehålla intresset dom sista minuterna av låten.

Sista spåret är den klart bästa. Hade hela plattan låtit så här hade den varit en riktigt bra platta. Sången är riktigt jävla bra när Kark bara vill, och när tempot dras upp är musiken helt ok. Det låter lite granna tidiga Emperor, vilket ytterst sällan är fel.

Dødsengel bjuder på en resa från skrämmande beige till hyfsat bra på dom dryga 28 minuterna som ep´n sträcker sig.
Värt pengen? Njae, knappast. Men väl värt att lyssna på dom sista spåren via något lämpligt media.

http://www.myspace.com/dodsengel